UTBRÄND STEGEN UPPNär jag var utbränd så kom tecknen om det jag behövde göra och förstå så tydligt att det inte gick att missförstå, och jag behövde inte göra nåt för att dom skulle visa sig heller.Det var på en annan nivå än när jag är stark i mig själv.Det är precis som att lära sig läsa en bok. När vi är små är det enkla bilder för att vi ska förstå för att vi är på den nivån, och i vuxen ålder är det text. Det är fortfarande samma bok bara på olika sätt.
Ju starkare du är desto mer diffusa och avancerade kan tecknen bli. Du kanske ser nåt som direkt ger en känsla och tanke vilket är budskapet till dig men det du sett kanske i sig inte har med själva budskapet att göra men du förstår ändå, medans på en utbränd nivå fungerar du inte som du ska och kan inte tänka klart. Vissa dar går det inte ens att lägga ihop två och två och då kommer din hjälp likaså.
I samband med att jag skrev den här texten fick jag också uppleva det jag pratar om väldigt tydligt. Jag har sen länge vetat att ett av mina mål för att jag ska komma vidare är att sluta röka. Jag har gjort det flera gånger men varje gång stress relaterade på liv och död situationer infinner sig så börjar jag igen. Jag hade inte rökt på 4 år när min pappa dog och det första jag gjorde var att röka när jag fick den nyheten. Efter det slutade jag igen och lyckades hålla det även genom hela min mammas sjukdom och det tack vare i brist på ett bättre ord var för att hon hade cancer och jag kunde inte förmå mig att röka då. Men när min andra halva kom tillbaka till mig och våran galna resa på liv å död tog fart så började jag igen för att överhuvudtaget mäkta med.
Jag har hela tiden vetat att jag måste sluta med det för att jag ska komma vidare. Trots att jag märkte att så fort jag la av gick saker som på räls och när jag trilla dit så började det krångla, så lyckades jag förneka det inför mig själv fram och tillbaka ända tills det gått så långt att jag var totalt bortom alla ord utbränd.Först då lyssnade jag. Budskapet att det var det jag behövde göra vart så fantastiskt tydlig.
Jag såg att fönsterbrädan var sne i köket och gick för att rätta till den. När jag gjorde det såg jag att det låg en kontroll på den och under den låg en avbruten cigg av märket GOAL. Kan inte bli mycket tydligare än så. Finns ingen i mitt hem som röker det märket. Jag har aldrig ens hört talas om det. Budskapet var att jag får saker under kontroll när jag slutar röka, vilket jag gjorde i samma sekund, och trots stress så har jag inte trillat dit en enda gång efter det och saker går min väg nu äntligen.
Det som hände efter det var att jag började skriva den här texten som handlar om att vara utbränd. En av sakerna som ingår i min utbrändhet är att mitt närminne slutat existera. Jag kommer knappt ihåg vad jag heter ibland och ofta när jag har varit ute och kört har jag i nån hundradels sekund helt glömt bort vart jag är. Vägar jag kört på en miljon gånger känns helt plötsligt helt främmande. Det var sjukt obehagligt. Jag skulle hursomhelst värma middag till min son i ugnen för micron hade precis gått sönder.
Resultatet blev det här.
När du reser dig sen kommer tecknen förändras på olika sätt, du kommer alltid förstå budskapet dom bara byter skepnad och sätt. Jag tror att alla vet vad dom behöver förändra för att kunna göra det dom vill göra och känner att deras inre skriker efter. Det behöver inte vara en sak du behöver bryta eller förändra det kan vara ett tankesätt, ett mönster du har etc. Om du frågar dig själv och känner efter så kommer du veta. Det gäller bara att hitta vägen dit och det gör du genom att varje dag fråga ditt hjärta vart du ska, vilket ditt nästa steg är och vad du behöver göra för att hitta vägen ut just idag. Sen tar du en dag i taget, en timme i taget om det är det som krävs. Följ det hela tiden bara så hittar du ut igen. Så gjorde jag och det funkade.
På min utbrändaste nivå vart jag yr när jag försökte för mycket för fort, och så fick jag värsta hjärtklappningen samtidigt. När minsta lilla krav var på väg åt mitt håll tog luften slut. Jag vart folkskygg och isolerade mig i min lägenhet i den mån jag kunde. Sen hade jag hade ont i hela kroppen emellanåt och jag kunde ibland inte göra en enkel grej som att flytta en tallrik från köket till vardagsrummet för jag kom inte ihåg hur man gjorde.
I bråkdels sekunder emellanåt visste jag inte vart jag var även fast jag kanske bara var 10 meter från min ytterdörr, jag vart så förvirrad. Bara tanken av att gå till Ica för att handla nåt fick mina tårar att rinna men jag hade ändå infen aptit så jag slapp gå dit. Jag kunde ligga i två dar och ladda inför att gå utanför dörren 20 meter med soporna och när jag väl lyckades kändes det som att jag gjort värsta grejen. Jag fick känsloutbrott åt alla håll och kanter och kände mig desperat efter att möta snällhet.Tror i och för sig det var nåt som hänt efter att jag fått PTSD för jag fick flashbacks nästan dagligen av olika mardrömslika skräckscenarier jag upplevt under dom senaste 2 åren.
Men det värsta av allt var att jag ibland inte kunde andas alls och det kunde sitta i flera dar. Jag fick liksom inte luft. Kunde inte dra hela andetag. Det var fruktansvärt. Jag kunde inte göra nånting annat än att desperat kippa efter luft. Panikångest har jag förstått att det var. Det var inte kul usch. Jag gick sönder. Bara jag tänkte på stressen och situationerna jag upplevt så fick jag slut på luft.
Det absolut läskigaste som hände när jag nådde botten av min utbrändhet var när jag en kväll låg i sängen och jag mådde inte bra. Jag hade just då ett kraftigt stress påslag och när jag skulle resa mig upp för att svara när mobilen ringde så var min högra arm från armbågen och ner helt förlamad. Den hängde som en död lem.Jag fick galen panik och försökte få igång armen igen och efter nån minut kändes det som blodet forsade dit igen, och nej jag hade inte legat på den. Jag reste mig upp för att gå runt lite och då började mitt hjärta slå så fort att det kändes som jag skulle dö. Jag vart yr, började hyperventilera och sen svartnade det för ögonen. Jag var helt ensam hemma. Jag la mig ner på golvet och försökte samla mig men det gick inte över. Det kändes som att jag försvann i mig själv. Jag tänkte att nu fan dör jag!
Jag fick efter 15 min tag på min mobil och ringde en ambulans för det gick inte över. Dom kom 25 minuter senare och jag spenderade natten på akuten. Det visade sig vara en kraftig panikångest attack. Mina binjurar höll på att krackelera totalt genom att ha över producerat kortisol ( stresshormon) dagligen i över 2 år. Dagen efter skulle jag köra och handla mat, men 50 meter in på resan började vägen gunga så jag vände och tog mig hem igen. Jag gissar att det är det som kallas Torgskräck. Läkaren sa att jag behövde piller och KBT hit och dit i flera år, men jag tackade nej. Jag visste hur jag skulle resa mig.
Det första jag gjorde var att ta bort det som skapat min stress från första början. Jag blockade den helt, och det gjorde jag utav kärlek till mig själv. Jag slutade röka och började springa igen varje dag vilket ledde till att jag drogs till rätt mat och byggde upp min kropp och hälsa igen. Det frigjorde snabbt mina endorfiner vilket ledde till att jag började känna lyckokänslor, och i dom kom min kraft att driva Bliss framåt igen.
Jag hittade tillbaka till mitt sanna jag och kärleken till mig själv igen och gjorde alla mina förändringar till allt som var jag igen genom att göra en Bliss- förändring i veckan. Jag fick även healing en gång i veckan under några veckor för att hjälpa mig själv läka plus att jag tog dom passande blomessenserna framtagna av Dr Edward Bach samtidigt. Har du aldrig hört talas om det så googla det. Dom är grymma!
Jag använde samma sätt, samma verktyg och samma väg som alla andra gånger jag rest mig och det funkade nu också bara i ett långsammare tempo till en början för att kroppen sa ifrån. När jag väl kom till den punkten att jag hade tillräckligt med kraft att gå ut och springa igen varje dag så gick det fort sen. Tillsammans med endorfinerna kom min kraft tillbaka.I början kändes det som jag sakta men säkert tog stapplande steg på vägen tillbaka till mig själv och under den tiden behövde jag vara för mig själv utan att beblanda mig med andra människor, men allteftersom kände jag att jag vart redo att möta människor igen, en efter en tills jag stod på en scen igen.
På den utbrändaste nivån får du bilden fasttejpad i pannan. Har du gått in i väggen redan så har den fastnat där och sitter så nära att du förmodligen inte ser den, och för att kunna se den måste du ta ett litet steg tillbaka. Det gör du genom att bryta allt du gör ta ett djupt andetag, blunda och fråga dig själv vad du behöver göra och känn sen svaret ifrån ditt inre. Det första som kommer upp är ditt första steg ut ur det du befinner dig i och så fortsätter du så tills du är helt fri.
När det känns som ett budskap till dig, vet att det är ett budskap till dig oavsett hur, vart och på vilket sätt det kommer. Ta det till dig och lyssna så kommer du resa dig. Å du kommer inte bara överleva utan du kommer växa bortom allt du trodde var möjligt.På min första föreläsning i Stockholm bestod dom två första raderna av totalt utbrända människor. Dom var skeptiska till att det skulle gå att göra PÅ Bliss sättet som jag gjort från en utbränd nivå. Därför hamna jag där själv för att visa att det går.
